Det barnen aldrig glömmer.

Jag fick ett mail för ett tag sedan. Ett riktigt uppmuntrande mail. Det var några unga vuxna som träffats och som hade gemensamt att de varit med på Youngsters när de var små. Ja, det hette väl Barn-Oas då. Nu ville de berätta för mig vad det betytt för dem, så de spelade in en ljudfil och berättade sina upplevelser. Eftersom Youngsters spelar på så många olika ställen, så får vi sällan se resultatet av det som vi sår, så detta kändes väldigt spännande. Det var bara att klicka på filen och lyssna…

Sedan hösten 1987 har jag arbetat bland barn och unga. Först i olika församlingar och från 1999 med Youngsters i Oasrörelsen. Att jobba med barn är en stor utmaning. Vuxna människor sitter oftast snällt kvar och härdar ut även om det skulle vara ett tråkigt möte. Efteråt kan man ändå få ett fint och artigt omdöme av det man gjort. Men om barnen tycker det är tråkigt, så går de iväg! Ofta med orden ” Det var jättedåligt” Eller ”Det är mycket roligare att spela fotoboll” eller det vanligaste ”När ska vi fika?” Därför är det en stor utmaning att jobba bland barn. Man måste vara flexibel och kunna tänka om.

Min målsättning har alltid varit att jag vill ge dem Evangeliet om Jesus. Men på ett, för dem, relevant sätt. Att berätta Bibelns berättelser levande och att försöka väva in det i deras liv. Att Bibeln, tron, Jesus och kyrkan inte blir ett ”måste” utan en naturlig del i livet. 

”Lennart, de kommer kanske inte ihåg vad du berättat för dem, men en sak kommer de ihåg – om du har sett dem eller inte”

Detta sa Marianne, min goda vän, som arbetat som barnpastor hela sitt liv. Det har jag tagit fasta på. Och ibland funderar jag på, hur ser vi barnen? Och vad menar vi när vi ibland säger att vi vill se barnen med Jesu ögon?

Hur ser vi barnen? 

Jo… att använd ögonen och att ge sig tid att säga ett ”hej” samtidigt som man ser dem i ögonen är bra. Det är till och med viktigt! Man kan fråga något om dagen och vara intresserad och lyssna på svaret. En bra sak är att lära sig barnens namn. Jag minns en gång en mamma som berättade för mig att det första barnet sa när han kom hem efter andra gången i barngruppen var ”de kom ihåg vad jag hette” Det gjorde stor skillnad för honom. Varje barn är unikt och behöver bli sett. Jag minns hur min pappa gjorde när det kom barn hem till oss när jag var liten. Då satte han sig ner på golvet i hallen och verkligen tog sig tid att både prata och busa lite med dem. Barnets föräldrar fick snällt vänta tills han var klar, och så hälsade han artigt på dem sedan. Vilken förebild!! Heja pappa!

När vi ser barnen bekräftar vi att de finns, och när vi lyssnar på vad de har att säga och vad de tycker, känner de att de ar viktiga, vilket då såklart också är!

Hur ser vi på barnen med Jesus ögon?

Detta är viktigt tycker jag. Jesus ser inte på barnen med förväntan att de ska prestera något. Han ser dem inte heller som en i mängden, utan som en unik människa. Han ser i första hand inte hur de lyckas. Nej, med stor glädje ser han dem. Med värme och kärlek. Inte för vad de presterar utan för vad de är.

Jesus ser deras värde. Han ser deras personlighet. Han ser deras framtid. Han ser dem med stor, varm och villkorslös kärlek.

Du minns väl den där gången när man bar fram barn till Jesus. Inte började han då att undervisa dem, lära dem häftiga ramsor och Bibelverser som vi säkert skulle gjort om de kom till vår barngrupp. Nej, han såg dem, tog upp dem i sin famn, tog sig tid för dem och lät det andra få vara en stund. Sedan välsignade han dem. Säkert stod de inte snällt i rad och väntade på sin tur. Det blev säkert rörigt, men mitt i det tog sig Jesus an barnen på det sättet som var bäst för dem. Nu fick de vuxna vänta eftersom det nu var något annat viktigt som hände. Ja… barnen verkar vara viktiga för Jesus. Han blev ju till och med upprörd när han såg att man försökte hindra dem från att komma fram till Honom.

Tänk om vi kan försöka få in detta i vår tanke när vi möter barnen och se dem med Jesu ögon, då tror jag barnen kan ana hur mycket de är älskade. Inte bara av oss utan också av Honom – Jesus!

Nu backar vi lite. Vi går tillbaka till den där ljudfilen som jag nämnde i början. Där kunde jag lyssna på när de berättade om vad de hade upplevt och varit med om på våra barnmöten för 15-20 år sedan. Vi har ju alltid spelat rockmusik, haft rök och lampor som blinkar och många häftiga grejer, men det var inte det som låg längst fram bland deras minnen. Inte ens min gula gitarr var omnämnd. Nej, det som påverkat dem mest var Bibelberättelserna! Någon berättade om att han fortfarande nästan ordagrant skulle kunna återberätta det som berättats. (Själv minns jag ju knappt söndagens predikan…) Detta gjorde mig väldigt glad! Att Ordet fått framgång. Det var ju det som jag haft som längtan. 

En annan viktig sak som de också berättade var att de kände sig tagna på allvar. Att någon tog deras tro på allvar. Någon lyssnade på dem. Deras frågor var viktiga. De blev bekräftade. De blev sedda!

Jag håller helt med Min vän Marianne. Det viktigaste är att vi ser barnen. Att vi bekräftar dem, så som Jesus gjorde. Han såg barnen och la ner det han höll på med för att vara med dem. Det är väl där det börjar – Livet med Jesus. Sedan går vi vidare med Honom. Och vi som är vuxna får leda barnen, uppmuntra dem, visa dem och undervisa dem.

Och ja… de kanske glömmer vad vi berättar för dem, eller inte?! Men det viktigaste är att vi både ser och bekräftar barnen och självklart tar vi med dem till Jesus!