Hej! Jag heter Anna Fransson och sitter i Oasrörelsens ledarskap. Under många år har jag varit aktiv i Youngsters som var och fortfarande är ett sammanhang som jag brinner för och är aktiv i. Nu pluggar jag till ämneslärare på Umeå universitet, och blev då engagerad i Credo. För mig var det viktigt att fortsätta ha ett sammanhang utöver Youngsters där min tro får växa och och delas tillsammans med andra. Förra året fick jag en fråga: Vad är Credos existensberättigande?
Killen som ställde frågan hade pratat med en vän. Eftersom de redan gick i hemgrupp, var aktiva i kyrkan på söndagar och deltog i unga vuxna-arbetet i församlingen, kunde de inte se poängen med Credo.
Credo, som många av er säkert vet, är en kristen skol- och studentorganisation som vill finnas till på skolor och universitet. Grupperna drivs av elever och studenter själva, och deras samlingar kan se olika ut beroende på behov. I Umeå samlas vi varje tisdag kl. 12.15 till lunchbön och kl. 17.00 till en eftermiddagsträff.
Men här kommer ytterligare en aktivitet som ska rymmas i en redan stressig studentvardag: föreläsningar, gym, extrajobb, kör, kyrka, vänner… listan kan bli lång. Frågan är alltså högst relevant: Varför Credo?
När vi pratade vidare frågade han till slut: “Är det nödvändigt att gå på Credo?” Jag svarade: “Nej, det är det inte.” Han såg förvånad ut, som om han hade väntat sig en övertalningskampanj. Men hans reaktion fick mig att tänka. För nej, det är inte ett måste att gå på Credo – lika lite som det är ett måste att gå på ungdomsgruppen i kyrkan eller en hemgrupp. Skillnaden ligger inte i nödvändigheten, utan i vad det gör med mitt liv.
För mig är framför allt lunchbönerna en fristad. Vi får stanna upp i andaktsrummet, läsa Bibeln, lovsjunga och be – och sedan dela gemenskap runt lunchbordet.
Credos existensberättigande ligger inte i att fylla ett tomrum som kyrkan inte kan fylla, utan i att ge en möjlighet. En möjlighet att mitt i universitetslivet – bland föreläsningar, extrajobb och vänskapsband – få stanna upp och rikta blicken mot Gud.
Det är sant: man kan leva som kristen utan Credo. Men för många av oss blir det skillnaden mellan att tro ensam och att dela tron i vardagen.
Credo är inte ett krav för att vara kristen, men det kan vara avgörande för att leva som kristen student i vardagen. Mitt svar till honom blev slutligen att nej gå inte på eftermiddagsmötet om det blir för stressigt. Ta däremot chansen att prioritera lunchbönerna.
